Ikväll är en sån där kväll då man bara vill gråta för att sedan gråta lite till.
Men man ska väl lyfta fram det positiva istället med att jag har styrkan även fast det var nära att den inte räckte till och kanske inte räcker hela natten. 

Men jag ska nog gömma mig under täcket ett tag tills jag måste möta världen igen. Får bli tumblr och min stark lista som får hålla mig sällskap där under.  
Och lögn nummer ett för dagen är nu dragen. Töntig jag är som räknar sådant.

Sitter och leker med en tändare. Vill ut. Vill bort, ut, göra något oväntat. Vad är skit samma just nu. Och planerna i helgen funderar jag på att ställa in helt och hållet. Skita i allt bara. Tror det skulle vara skönt. Inte för att jag kommer tycka det efteråt men det är lite skit samma nu. Konsekvenser tar man senare. Inte innan.

Igår när jag var ute och red i mörkret dök så klart alla tankar upp om DBT. Jag har bara två veckor kvar nu. Endast fyra gånger kvar som jag ska dit. Två gånger med min terapeft och två gånger med min grupp. Och då räknar jag ju bort de två gånger då jag ska dit nästa år för att bara kolla läget.
Att sluta skrämmer mig så oerhört mycket. Jag vet inte om jag kommer få något återfall. Om jag någon gång kommer söka tröst på samma sätt som jag en gång gjorde. Nu har jag verktyg att jobba med vilket har hjälpt mig i 62 dagar. Det är nio veckor imorgon. Två månader nästan precis. Jag är så oerhört stolt över mig själv som klarat mig så här länge nu även om jag kunde fallit tillbaka många gånger. Och jag är även stolt över hur mycket jag utvecklats som person också. DBT har helt klart förändrat mig och lärt mig mycket viktigt om livet och om mycket annat. 

Och nu ska jag vidare för jag är sedd som vuxen enligt lagen. Vilket betyder antingen Liljeholmen eller Danderyd för min del. Det är både med förväntan och med rädsla för vad som kommer hända där men jag ska inte ta ut något i förskott. För bra ska det gå, det har jag bestämt mig för.

Och den 17:e och 18:e decemeber kommer jag kanske gråta som aldrig förr för då är det hej då. Men jag är så mycket starkare än vad jag var för nio månader sedan nu. Så jag ska klara mig, jag ska må bra och ta mig ur allt detta med hjälp från all erfarenhet jag fått och det jag kan få på min fortsatta väg.
Och jag är så mycket starkare nu än jag var då och trots att jag fortfarande är rädd, har panik över framtiden och gråter när jag tänker på min korta tid och att det nsart är hej då så kommer jag ju att klara mig. Det har jag gett mig fan på. Allt ska bara bli bättre. 

Jag vet ju inte vad jag ska tro. Inte efter orden, händelsen och det efteråt.
Jag är bara lite förvirrad över allt, det är bara det.
Nu ska jag till DBT.

Åh, har blogg noja återigen. Vill göra om hela designen återigen till en väldigt simpel men ändå något annorlunda. Men för det krävs alldeles för mycket tid och ork att föminska varenda bild jag någonsin lagt upp på denna blogg vilket är någrot års bilder...

Idag har jag också fattat ett bra beslut. Insåg hur mycket vissa människor betyder för mig, så jag har tänkt skriva ihop ett brev under konstruktion till var och en av de människor som hjälpt mig att växa upp i denna stad vid namn Stockholm. Är alldeles för lat för att skriva för hand och skriver bara med tusch så om jag råkar välta ut vatten över breven (som jag gjort ganska ofta...) så är brevet/breven halvt förstörda. Kanske skickar jag iväg ett brev helt plötsligt. Kanske år senast vi sist sågs så lägger jag det i en brevlåda. Det ska inte vara några dåliga brev. Jag ska skriva om allt det bra, och om jag skulle skriva något dåligt måste jag ta fram det bra som kom ur det dåliga och väga upp. För om jag eventuellt skulle dö, bli förlamad eller råka ut för något som ja, tar mig ifrån den jag är eller vad man ska säga vill jag åtminstone ha allt det jag tycker och känner nerskrivet för den personen att läsa. Som ett "tack-för-minnena/ta-hand-om-dig/jag-älskar-dig/gå-vidare" brev typ. Nu har denna text nästan gått och fått lite livsångest över den men så är inte fallet. Jag planerar inte att dö förens jag är en gammal tant med långt grått hår som är så där gulligt fjantigt tantig som alltid bjuder på bullar och saft. Lite som den gamla tanten i "Stekta gröna tomater" (en oerhört bra film). Det är min livsdröm sen jag såg den faktiskt.

Men nu ska jag kanske sova. Vet att jag kommer sitta på tumblr en timme till men jag intalar mig att jag ska sova så känner jag mig duktig.
Puss och godnatt, godmorgon eller kanske goddag!

Sitter nu i min säng som är fylld av kläder och diverse andra saker som jag råkar ha chansen att äga.

Är inne på min andra kopp kaffe för denna dag och som den första koppen är även den här himmelsk.
Jag sitter och lyssnar på Greg Laswell och filosoferar en del.
Insåg ganska precis att den är mindre än en månad kvar tills jag måste börja avsluta min tid på DBT. Jag minns när jag skrev på mitt sista och andra kontrakt för min tid där. Hur glad jag var över att få fortsätta, hur rädd jag var över att det skulle ta slut med min tid där. Då kändes det som en evighet till November, och det var det ju då. Men nu en månad innan jag ska börja avsluta min tid där känner jag mig trygg i tanken på att avsluta min tid där. Självmordstankar kommer ibland, men det är inget farligt, de kommer, jag tar hand om dem och låter dem försvinna. Och min självskada. Jag har impulser, men jag står emot även när den är hög. Sista gången jag självskadade var den femte oktober, 20 dagar sedan. Gången innan det var det månader emellan. Och det har jag nog Hampus att tacka för. Vet inte vad han gjorde, vi pratade aldrig om sådant, det enda som togs upp var en endaste gång då jag bröt ihop av ingen anlednig alls. Eller visst hade jag en anledning men det var bara en skit grej, bar min rädsla som kickade in. Då hade jag kunnat självskada, tanken på att kasta mig framför ett sj tåg som åkte förbi var lockande, det är den andra gången sen vi blev tillsammans som jag haft en sådan stor impuls och sånna starka tankar. Självklart gjorde jag inte det. Hur skulle jag kunna utsätta honom för det liksom.
Trots att det bara är 20 dagar sedan jag sist självskadade så känner jag mig så stolt att det går längre och längre tid mellan gångerna. Jag har inte längre samma behov av att dra något vasst mot min hud. Jag har två kriskort och en kris låda full med saker jag kan göra för att distrahera mig. Och trots att jag i osdagskväll satt föberedd för att trycka det mot huden så gjorde jag det inte. Jag stod ut med känslorna och de mattades ner. De blev lugnare. Samma sak i går kväll. Stor impuls på att självskada men jag gjorde det inte. Trots att det var av ett högre slag av impuls för mig. Idag är jag stolt över mitt val att inte göra något.
Jag börjar känna mig starkare i mig själv, Jag börjar lita på att det är jag själv som kan stoppa mig själv. Att jag inte behöver någon annan som hjälper mig. Att jag klarar mig själv liksom. Det hänger inte på någon annan än mig själv.
Jag känner mig så förbaskat stolt idag över mig själv. Det här trodde jag inte att jag skulle lyckas med under mina få månader på DBT sedan i våras. Men jag har kommit långt. Inte frisk ännu, återfall kan säkerligen förekomma, men jag är starkare än då. Jag ska klara det här nu.

En sak jag inte förstår är min kärlek till en häst vid namn Birkir.
Jag minns fortfarande första gångerna jag träffade honom. Då bodde han i ett stall på djurgården tillsammans med två andra hästar, som ensam islandshäst. Stallet han stod i var litet och mysigt och allt med honom var nytt för mig. Jag hade aldrig ridit en islandshäst förut. Jag hade bara ridit ponny eller storhäst av dess olika sorter, men en islänning. Det var något helt nytt. Planen var att jag och min mamma kanske skulle bli medryttare på honom. Men fick först träffa honom, se lite hur han fungerade och så. Fick rida ut tillsammans med en av ägarna Fanny. Hon visade mig saker och berättade om honom. Det märktes att de hade ett speciellt band och att hon värdesatte honom otroligt högt. Jag fick pröva att rida honom och hon visade hur jag skulle göra. Vi red ut halva vägen var. Fick se hur de arbetade tillsammans. Minns fortfarande hur perfekta de var tillsammans. Det perfekta paret.
Sedan flyttade han till Ekerö. Vi följde med. Han flyttade in i en ny flock med endast islänningar. Han skaffade sig en vän, Geisli. De var otroliga tillsammans. Som ett litet bög par nästan.
Jag fick veta mer om hur han fungerade och hur man fattade en viss gångart. Då var tölt något helt nytt för mig. Jag visste typ vad det var men inte hur det kändes eller så.
Jag fick lära mig att tölta och trava på honom. Galopperade ibland. Jag lärde mig hur man går en häst i form så att han fick arbeta med hela kroppen. Jag fick lära mig otroligt mycket med hjälp av Fanny och hennes mor.

Då var han inte så mycket mer än en gullig häst. Vi gick helt okej ihop. Jag hade fortfarande inte blivit någon som tyckte mer om islänningar en vanliga hästar. Han tyckte jag om, som jag tycker om alla hästar jag red hemma i stallet där jag går på lektion. Men efter flera månader tillsammans med den hästen började man förstå mer och mer vem han var, hur han fungerade. Jag hade aldrig litat på en häst förut. Han blev den första jag verkligen litade 100 procent på. Jag visste hur han fungerade. Jag hade börjat älska honom. Jag började för första gången älska en häst.

Från början fick jag alltid gå in i hagen för att hämta honom. Nu brukar han nästan alltid komma och möta en halvvägs. Han känns som en bästa vän föt mig. Han är helt otrolig. Jag kan ligga och sova i hans box medans han står och knaprar på sitt hö, jag kan sitta där i timmar och bara studera honom. 

Nu två och ett halvt år senare så är glädjen alltid på topp när jag får åka ut till honom. Ta en promenad eller en ridtur i skogen med honom. Brukar så ofta sluta med att jag går runt och sjunger när jag är ute med honom, något jag aldrig gör någon annastans med någon annan. 
Jag vet att stunden jag inte får träffa honom mer, då rasar en hel del av mig. Han är en av mina stora kärlekar här i världen. 

★ 9 april 2002   † 11 oktober 2012