En sak jag inte förstår är min kärlek till en häst vid namn Birkir.
Jag minns fortfarande första gångerna jag träffade honom. Då bodde han i ett stall på djurgården tillsammans med två andra hästar, som ensam islandshäst. Stallet han stod i var litet och mysigt och allt med honom var nytt för mig. Jag hade aldrig ridit en islandshäst förut. Jag hade bara ridit ponny eller storhäst av dess olika sorter, men en islänning. Det var något helt nytt. Planen var att jag och min mamma kanske skulle bli medryttare på honom. Men fick först träffa honom, se lite hur han fungerade och så. Fick rida ut tillsammans med en av ägarna Fanny. Hon visade mig saker och berättade om honom. Det märktes att de hade ett speciellt band och att hon värdesatte honom otroligt högt. Jag fick pröva att rida honom och hon visade hur jag skulle göra. Vi red ut halva vägen var. Fick se hur de arbetade tillsammans. Minns fortfarande hur perfekta de var tillsammans. Det perfekta paret.
Sedan flyttade han till Ekerö. Vi följde med. Han flyttade in i en ny flock med endast islänningar. Han skaffade sig en vän, Geisli. De var otroliga tillsammans. Som ett litet bög par nästan.
Jag fick veta mer om hur han fungerade och hur man fattade en viss gångart. Då var tölt något helt nytt för mig. Jag visste typ vad det var men inte hur det kändes eller så.
Jag fick lära mig att tölta och trava på honom. Galopperade ibland. Jag lärde mig hur man går en häst i form så att han fick arbeta med hela kroppen. Jag fick lära mig otroligt mycket med hjälp av Fanny och hennes mor.

Då var han inte så mycket mer än en gullig häst. Vi gick helt okej ihop. Jag hade fortfarande inte blivit någon som tyckte mer om islänningar en vanliga hästar. Han tyckte jag om, som jag tycker om alla hästar jag red hemma i stallet där jag går på lektion. Men efter flera månader tillsammans med den hästen började man förstå mer och mer vem han var, hur han fungerade. Jag hade aldrig litat på en häst förut. Han blev den första jag verkligen litade 100 procent på. Jag visste hur han fungerade. Jag hade börjat älska honom. Jag började för första gången älska en häst.

Från början fick jag alltid gå in i hagen för att hämta honom. Nu brukar han nästan alltid komma och möta en halvvägs. Han känns som en bästa vän föt mig. Han är helt otrolig. Jag kan ligga och sova i hans box medans han står och knaprar på sitt hö, jag kan sitta där i timmar och bara studera honom. 

Nu två och ett halvt år senare så är glädjen alltid på topp när jag får åka ut till honom. Ta en promenad eller en ridtur i skogen med honom. Brukar så ofta sluta med att jag går runt och sjunger när jag är ute med honom, något jag aldrig gör någon annastans med någon annan. 
Jag vet att stunden jag inte får träffa honom mer, då rasar en hel del av mig. Han är en av mina stora kärlekar här i världen.