this is for the ones that stands, for the ones that tries again
Sitter hemma efter en mysig kväll i stallet.
Imorgon ska jag på halloween fest och spöka loss. Inte för att jag kommer vara särskilt läskig. Snarare gullig djurig eller vad man ska säga. Hoppas jag gör någon unge lika förvånad som jag lyckades förra året. Tveksamt. Inget lär slå den en timmes sminkningen. Nu har jag ju bara en tjugo minuters sminkning men det blir säkert kalas det med!
Nu ska jag kolla igenom tumblr med ett gammalt doctor who avsnitt som sällskap. Bättre blir det inte!!
We fell, no one can denie
Våda min mat? Vadå äta ifred? Vadå liksom?
De är ju för söta men nu får man inte äta mat ifred...
At least you have another way to go
Sitter nu i min säng som är fylld av kläder och diverse andra saker som jag råkar ha chansen att äga.
Är inne på min andra kopp kaffe för denna dag och som den första koppen är även den här himmelsk.
Jag sitter och lyssnar på Greg Laswell och filosoferar en del.
Insåg ganska precis att den är mindre än en månad kvar tills jag måste börja avsluta min tid på DBT. Jag minns när jag skrev på mitt sista och andra kontrakt för min tid där. Hur glad jag var över att få fortsätta, hur rädd jag var över att det skulle ta slut med min tid där. Då kändes det som en evighet till November, och det var det ju då. Men nu en månad innan jag ska börja avsluta min tid där känner jag mig trygg i tanken på att avsluta min tid där. Självmordstankar kommer ibland, men det är inget farligt, de kommer, jag tar hand om dem och låter dem försvinna. Och min självskada. Jag har impulser, men jag står emot även när den är hög. Sista gången jag självskadade var den femte oktober, 20 dagar sedan. Gången innan det var det månader emellan. Och det har jag nog Hampus att tacka för. Vet inte vad han gjorde, vi pratade aldrig om sådant, det enda som togs upp var en endaste gång då jag bröt ihop av ingen anlednig alls. Eller visst hade jag en anledning men det var bara en skit grej, bar min rädsla som kickade in. Då hade jag kunnat självskada, tanken på att kasta mig framför ett sj tåg som åkte förbi var lockande, det är den andra gången sen vi blev tillsammans som jag haft en sådan stor impuls och sånna starka tankar. Självklart gjorde jag inte det. Hur skulle jag kunna utsätta honom för det liksom.
Trots att det bara är 20 dagar sedan jag sist självskadade så känner jag mig så stolt att det går längre och längre tid mellan gångerna. Jag har inte längre samma behov av att dra något vasst mot min hud. Jag har två kriskort och en kris låda full med saker jag kan göra för att distrahera mig. Och trots att jag i osdagskväll satt föberedd för att trycka det mot huden så gjorde jag det inte. Jag stod ut med känslorna och de mattades ner. De blev lugnare. Samma sak i går kväll. Stor impuls på att självskada men jag gjorde det inte. Trots att det var av ett högre slag av impuls för mig. Idag är jag stolt över mitt val att inte göra något.
Jag börjar känna mig starkare i mig själv, Jag börjar lita på att det är jag själv som kan stoppa mig själv. Att jag inte behöver någon annan som hjälper mig. Att jag klarar mig själv liksom. Det hänger inte på någon annan än mig själv.
Jag känner mig så förbaskat stolt idag över mig själv. Det här trodde jag inte att jag skulle lyckas med under mina få månader på DBT sedan i våras. Men jag har kommit långt. Inte frisk ännu, återfall kan säkerligen förekomma, men jag är starkare än då. Jag ska klara det här nu.
Jag sitter och lyssnar på Greg Laswell och filosoferar en del.
Insåg ganska precis att den är mindre än en månad kvar tills jag måste börja avsluta min tid på DBT. Jag minns när jag skrev på mitt sista och andra kontrakt för min tid där. Hur glad jag var över att få fortsätta, hur rädd jag var över att det skulle ta slut med min tid där. Då kändes det som en evighet till November, och det var det ju då. Men nu en månad innan jag ska börja avsluta min tid där känner jag mig trygg i tanken på att avsluta min tid där. Självmordstankar kommer ibland, men det är inget farligt, de kommer, jag tar hand om dem och låter dem försvinna. Och min självskada. Jag har impulser, men jag står emot även när den är hög. Sista gången jag självskadade var den femte oktober, 20 dagar sedan. Gången innan det var det månader emellan. Och det har jag nog Hampus att tacka för. Vet inte vad han gjorde, vi pratade aldrig om sådant, det enda som togs upp var en endaste gång då jag bröt ihop av ingen anlednig alls. Eller visst hade jag en anledning men det var bara en skit grej, bar min rädsla som kickade in. Då hade jag kunnat självskada, tanken på att kasta mig framför ett sj tåg som åkte förbi var lockande, det är den andra gången sen vi blev tillsammans som jag haft en sådan stor impuls och sånna starka tankar. Självklart gjorde jag inte det. Hur skulle jag kunna utsätta honom för det liksom.
Trots att det bara är 20 dagar sedan jag sist självskadade så känner jag mig så stolt att det går längre och längre tid mellan gångerna. Jag har inte längre samma behov av att dra något vasst mot min hud. Jag har två kriskort och en kris låda full med saker jag kan göra för att distrahera mig. Och trots att jag i osdagskväll satt föberedd för att trycka det mot huden så gjorde jag det inte. Jag stod ut med känslorna och de mattades ner. De blev lugnare. Samma sak i går kväll. Stor impuls på att självskada men jag gjorde det inte. Trots att det var av ett högre slag av impuls för mig. Idag är jag stolt över mitt val att inte göra något.
Jag börjar känna mig starkare i mig själv, Jag börjar lita på att det är jag själv som kan stoppa mig själv. Att jag inte behöver någon annan som hjälper mig. Att jag klarar mig själv liksom. Det hänger inte på någon annan än mig själv.
Jag känner mig så förbaskat stolt idag över mig själv. Det här trodde jag inte att jag skulle lyckas med under mina få månader på DBT sedan i våras. Men jag har kommit långt. Inte frisk ännu, återfall kan säkerligen förekomma, men jag är starkare än då. Jag ska klara det här nu.
-
hahahahahahaha no.
för jag har slagits, men jag har fortsatt att stå, jag har gråtit, men jag har fortsatt att gå
Sedan jag hörde den här idag vid kvart i fyra har denna låt börjat gå på repeat i mina hörlurar.
Falling from high places, falling through low spaces, now that there's nowhere to go
Så, första testsminkningen inför årets halloween. Hade helt fel grejer och var inte direkt noggrann men nu vet jag vad jag behöver inhandla här i framtiden och hur jag ska göra sminkningen bättre när det väl är dax!!
Åh, längtar tills jag kan gå runt i detta och vara lagom full...^^
comes and goes in waves
Andra delen från torsdagen i stallet. Med min lillponke till älskling längst ner. Min stora trygghet.
min älskade vän, min älskade älskade vän
En sak jag inte förstår är min kärlek till en häst vid namn Birkir.
Jag minns fortfarande första gångerna jag träffade honom. Då bodde han i ett stall på djurgården tillsammans med två andra hästar, som ensam islandshäst. Stallet han stod i var litet och mysigt och allt med honom var nytt för mig. Jag hade aldrig ridit en islandshäst förut. Jag hade bara ridit ponny eller storhäst av dess olika sorter, men en islänning. Det var något helt nytt. Planen var att jag och min mamma kanske skulle bli medryttare på honom. Men fick först träffa honom, se lite hur han fungerade och så. Fick rida ut tillsammans med en av ägarna Fanny. Hon visade mig saker och berättade om honom. Det märktes att de hade ett speciellt band och att hon värdesatte honom otroligt högt. Jag fick pröva att rida honom och hon visade hur jag skulle göra. Vi red ut halva vägen var. Fick se hur de arbetade tillsammans. Minns fortfarande hur perfekta de var tillsammans. Det perfekta paret.
Sedan flyttade han till Ekerö. Vi följde med. Han flyttade in i en ny flock med endast islänningar. Han skaffade sig en vän, Geisli. De var otroliga tillsammans. Som ett litet bög par nästan.
Jag fick veta mer om hur han fungerade och hur man fattade en viss gångart. Då var tölt något helt nytt för mig. Jag visste typ vad det var men inte hur det kändes eller så.
Jag fick lära mig att tölta och trava på honom. Galopperade ibland. Jag lärde mig hur man går en häst i form så att han fick arbeta med hela kroppen. Jag fick lära mig otroligt mycket med hjälp av Fanny och hennes mor.
Jag minns fortfarande första gångerna jag träffade honom. Då bodde han i ett stall på djurgården tillsammans med två andra hästar, som ensam islandshäst. Stallet han stod i var litet och mysigt och allt med honom var nytt för mig. Jag hade aldrig ridit en islandshäst förut. Jag hade bara ridit ponny eller storhäst av dess olika sorter, men en islänning. Det var något helt nytt. Planen var att jag och min mamma kanske skulle bli medryttare på honom. Men fick först träffa honom, se lite hur han fungerade och så. Fick rida ut tillsammans med en av ägarna Fanny. Hon visade mig saker och berättade om honom. Det märktes att de hade ett speciellt band och att hon värdesatte honom otroligt högt. Jag fick pröva att rida honom och hon visade hur jag skulle göra. Vi red ut halva vägen var. Fick se hur de arbetade tillsammans. Minns fortfarande hur perfekta de var tillsammans. Det perfekta paret.
Sedan flyttade han till Ekerö. Vi följde med. Han flyttade in i en ny flock med endast islänningar. Han skaffade sig en vän, Geisli. De var otroliga tillsammans. Som ett litet bög par nästan.
Jag fick veta mer om hur han fungerade och hur man fattade en viss gångart. Då var tölt något helt nytt för mig. Jag visste typ vad det var men inte hur det kändes eller så.
Jag fick lära mig att tölta och trava på honom. Galopperade ibland. Jag lärde mig hur man går en häst i form så att han fick arbeta med hela kroppen. Jag fick lära mig otroligt mycket med hjälp av Fanny och hennes mor.
Då var han inte så mycket mer än en gullig häst. Vi gick helt okej ihop. Jag hade fortfarande inte blivit någon som tyckte mer om islänningar en vanliga hästar. Han tyckte jag om, som jag tycker om alla hästar jag red hemma i stallet där jag går på lektion. Men efter flera månader tillsammans med den hästen började man förstå mer och mer vem han var, hur han fungerade. Jag hade aldrig litat på en häst förut. Han blev den första jag verkligen litade 100 procent på. Jag visste hur han fungerade. Jag hade börjat älska honom. Jag började för första gången älska en häst.
Från början fick jag alltid gå in i hagen för att hämta honom. Nu brukar han nästan alltid komma och möta en halvvägs. Han känns som en bästa vän föt mig. Han är helt otrolig. Jag kan ligga och sova i hans box medans han står och knaprar på sitt hö, jag kan sitta där i timmar och bara studera honom.
Nu två och ett halvt år senare så är glädjen alltid på topp när jag får åka ut till honom. Ta en promenad eller en ridtur i skogen med honom. Brukar så ofta sluta med att jag går runt och sjunger när jag är ute med honom, något jag aldrig gör någon annastans med någon annan.
Jag vet att stunden jag inte får träffa honom mer, då rasar en hel del av mig. Han är en av mina stora kärlekar här i världen.
Jag vet att stunden jag inte får träffa honom mer, då rasar en hel del av mig. Han är en av mina stora kärlekar här i världen.
we are waiting, we are waiting, for something
Kameran följde som sagt med mig ut till stallet här i torsdags. Blev lite bra bilder jag tänkte lägga upp men kommer i två inlägg.
Cause that leads to regret, diving in too soon, and I'll owe it all to you, oh, my little bird.
Jag är så förstörd inuti. Jag har ett mörker utan slut inuti mig.
Jag överanalyserar, överdriver, överväger. Jag är överkänslig, ett överflöd.
Jag försöker så gott jag kan. Jag har sökt hjälp. En gång motvilligt. En gång medvilligt.
Jag blev sämre, jag blev bättre, jag blev sämre, och så hållet det väl på.
Jag vet aldrig om jag någonsin kommer komma ur det helt. Antagligen inte. Men jag strävar efter att var fri igen.
Men i denna värld vi lever i känns det som en omöjlighet. Med all skit som dagligen kastas på en.
Allt man måste leva upp till enligt samhällets normer och andras tyckande.
Jag har varit balanserad. Men detta berodde bara på någon annan.
Jag måste kunna vara balanserad utan att behöva någon annan mer än mig själv.
För i slutet är det alltid dig själv du har att förlita dig på.
Folk gör en besviken. Det är bara så.
Jag överanalyserar, överdriver, överväger. Jag är överkänslig, ett överflöd.
Jag försöker så gott jag kan. Jag har sökt hjälp. En gång motvilligt. En gång medvilligt.
Jag blev sämre, jag blev bättre, jag blev sämre, och så hållet det väl på.
Jag vet aldrig om jag någonsin kommer komma ur det helt. Antagligen inte. Men jag strävar efter att var fri igen.
Men i denna värld vi lever i känns det som en omöjlighet. Med all skit som dagligen kastas på en.
Allt man måste leva upp till enligt samhällets normer och andras tyckande.
Jag har varit balanserad. Men detta berodde bara på någon annan.
Jag måste kunna vara balanserad utan att behöva någon annan mer än mig själv.
För i slutet är det alltid dig själv du har att förlita dig på.
Folk gör en besviken. Det är bara så.
i dream my days away
Alltså damn! Helt glömt bort att panic at the disco ens existerade. Kom över den här videon på tumblr och ba dam! That body!
när jag vänder och springer långt härifrån
Dagar då allt är fantastiskt. Den hästen är fantastisk. Han är min räddning. Han är den bästa.
