Sitter nu i min säng som är fylld av kläder och diverse andra saker som jag råkar ha chansen att äga.

Är inne på min andra kopp kaffe för denna dag och som den första koppen är även den här himmelsk.
Jag sitter och lyssnar på Greg Laswell och filosoferar en del.
Insåg ganska precis att den är mindre än en månad kvar tills jag måste börja avsluta min tid på DBT. Jag minns när jag skrev på mitt sista och andra kontrakt för min tid där. Hur glad jag var över att få fortsätta, hur rädd jag var över att det skulle ta slut med min tid där. Då kändes det som en evighet till November, och det var det ju då. Men nu en månad innan jag ska börja avsluta min tid där känner jag mig trygg i tanken på att avsluta min tid där. Självmordstankar kommer ibland, men det är inget farligt, de kommer, jag tar hand om dem och låter dem försvinna. Och min självskada. Jag har impulser, men jag står emot även när den är hög. Sista gången jag självskadade var den femte oktober, 20 dagar sedan. Gången innan det var det månader emellan. Och det har jag nog Hampus att tacka för. Vet inte vad han gjorde, vi pratade aldrig om sådant, det enda som togs upp var en endaste gång då jag bröt ihop av ingen anlednig alls. Eller visst hade jag en anledning men det var bara en skit grej, bar min rädsla som kickade in. Då hade jag kunnat självskada, tanken på att kasta mig framför ett sj tåg som åkte förbi var lockande, det är den andra gången sen vi blev tillsammans som jag haft en sådan stor impuls och sånna starka tankar. Självklart gjorde jag inte det. Hur skulle jag kunna utsätta honom för det liksom.
Trots att det bara är 20 dagar sedan jag sist självskadade så känner jag mig så stolt att det går längre och längre tid mellan gångerna. Jag har inte längre samma behov av att dra något vasst mot min hud. Jag har två kriskort och en kris låda full med saker jag kan göra för att distrahera mig. Och trots att jag i osdagskväll satt föberedd för att trycka det mot huden så gjorde jag det inte. Jag stod ut med känslorna och de mattades ner. De blev lugnare. Samma sak i går kväll. Stor impuls på att självskada men jag gjorde det inte. Trots att det var av ett högre slag av impuls för mig. Idag är jag stolt över mitt val att inte göra något.
Jag börjar känna mig starkare i mig själv, Jag börjar lita på att det är jag själv som kan stoppa mig själv. Att jag inte behöver någon annan som hjälper mig. Att jag klarar mig själv liksom. Det hänger inte på någon annan än mig själv.
Jag känner mig så förbaskat stolt idag över mig själv. Det här trodde jag inte att jag skulle lyckas med under mina få månader på DBT sedan i våras. Men jag har kommit långt. Inte frisk ännu, återfall kan säkerligen förekomma, men jag är starkare än då. Jag ska klara det här nu.