Jag är så förstörd inuti. Jag har ett mörker utan slut inuti mig.
Jag överanalyserar, överdriver, överväger. Jag är överkänslig, ett överflöd.
Jag försöker så gott jag kan. Jag har sökt hjälp. En gång motvilligt. En gång medvilligt.
Jag blev sämre, jag blev bättre, jag blev sämre, och så hållet det väl på.
Jag vet aldrig om jag någonsin kommer komma ur det helt. Antagligen inte. Men jag strävar efter att var fri igen.
Men i denna värld vi lever i känns det som en omöjlighet. Med all skit som dagligen kastas på en.
Allt man måste leva upp till enligt samhällets normer och andras tyckande.
Jag har varit balanserad. Men detta berodde bara på någon annan.
Jag måste kunna vara balanserad utan att behöva någon annan mer än mig själv.
För i slutet är det alltid dig själv du har att förlita dig på.
Folk gör en besviken. Det är bara så.