Igår när jag var ute och red i mörkret dök så klart alla tankar upp om DBT. Jag har bara två veckor kvar nu. Endast fyra gånger kvar som jag ska dit. Två gånger med min terapeft och två gånger med min grupp. Och då räknar jag ju bort de två gånger då jag ska dit nästa år för att bara kolla läget.
Att sluta skrämmer mig så oerhört mycket. Jag vet inte om jag kommer få något återfall. Om jag någon gång kommer söka tröst på samma sätt som jag en gång gjorde. Nu har jag verktyg att jobba med vilket har hjälpt mig i 62 dagar. Det är nio veckor imorgon. Två månader nästan precis. Jag är så oerhört stolt över mig själv som klarat mig så här länge nu även om jag kunde fallit tillbaka många gånger. Och jag är även stolt över hur mycket jag utvecklats som person också. DBT har helt klart förändrat mig och lärt mig mycket viktigt om livet och om mycket annat. 

Och nu ska jag vidare för jag är sedd som vuxen enligt lagen. Vilket betyder antingen Liljeholmen eller Danderyd för min del. Det är både med förväntan och med rädsla för vad som kommer hända där men jag ska inte ta ut något i förskott. För bra ska det gå, det har jag bestämt mig för.

Och den 17:e och 18:e decemeber kommer jag kanske gråta som aldrig förr för då är det hej då. Men jag är så mycket starkare än vad jag var för nio månader sedan nu. Så jag ska klara mig, jag ska må bra och ta mig ur allt detta med hjälp från all erfarenhet jag fått och det jag kan få på min fortsatta väg.
Och jag är så mycket starkare nu än jag var då och trots att jag fortfarande är rädd, har panik över framtiden och gråter när jag tänker på min korta tid och att det nsart är hej då så kommer jag ju att klara mig. Det har jag gett mig fan på. Allt ska bara bli bättre.