Ni får stå ut med sådana här inlägg men skriver de mest för mig själv för att kunna gå tillbaks och se min utveckling. Så nu blire återigen en reflektering om allt mitt.

Men jag börjar inse att jag ser helt okej ut. Har inte direkt min dröm kropp men den kommer jag arbeta för. Men jag har accepterat min kropp mer och mer. Jag är inte vältränad eller smal. Jag är mullig men det är okej. För jag vet att jag faktiskt ser bra ut. Och att om jag vill gå mer mot min dröm om en vältränad figur så får jag kämpa. Inte ligga i sängen och önska mig en vältränad kropp. Den får jag kämpa för på ett gym, hemma och ute på springturer, promenader, cykelturer och allt annat som faktiskt går att hitta på. Men jag har accepterat mer och mer hur jag faktiskt ser ut och skäms inte lika mycket över det längre. Att bara tänka negativt har inte gett mig någonting. Och att vara i den acceptansen att jag faktiskt kan kolla mig i spegeln flera gånger om dagen och inte vara helt besviken på människan som stirrar tillbaka. Jag ser ganska väldigt bra ut trots min nuvarande figur, jag kan se sexig ut, jag kan de snygg ut, jag är inte en sophög. Mycket har nog med att jag blivit självsäkrare i mig själv, jag vet att jag kan få en kille om jag så vill. Jag kan till och med få en riktigt snygg kille. Och det har jag ju fått erfara några gånger.

Jag är stolt över min kropp trots att den har bristningar, lite fett här och där, inte är slimmad. Den är jag och den kroppen lever jag i. Jag kan inte byta kropp, bara acceptera den och börja träna om jag tycker att jag vill bli av med överflödigt fett.

Jag börjar bli lycklig i mig själv, lycklig utan att behöva leva på någon annans lycka utom min egen.