Alltså jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre. Nu har jag sagt det jag kan säga. Och ett svar vet jag inte ens om jag ska vänta mig för meddelandet är redan läst sen ett längre tag tillbaks. Det är långt ifrån kul att det är så nu och jag har inte orken att ta tag i det mer än vad jag gjort och jag lär ändå bara skapa irritation hos den andre parten så det är nog inte värt det. Men att jag förlorat min andra närmsta vän detta år sätter ju ingen stjärna på tillvaron. Jag orkar verkligen inte det men jag får nog acceptera det. Jag var redan inställd på att förlora honom om jag gör en sak, om det nu skulle bli nödvändigt. Jag har inte gjort det men skulle inte tveka på det om det skulle vara det bästa att göra. Fast tack och lov har jag inte behövt det än, för än är allt okej.

Undrar dock om han tror jag redan gjort det, det skulle vara en möjlig anledning till detta. Synd att så inte är fallet men ja, det var fint så länge det varade...

 

Och nu är gruppen helt slut också. Förstod det nu för några minuter sen och sitter och gråter som ett barn. Men jag ska klara mig nu. Jag måste klara mig. För min egen skull. Fick ett brev med fina ord från min älskade grupp också som jag kan ta upp när jag behöver uppmuntrande ord. Kommer se till att hälsa på några gånger eller så ofta som jag nu skulle kunna det. 

Men nu ska jag fixa en present till min älskade terapeft som jag går sista gången hos imorgon.