En sak slog mig här för några dagar sedan. Hur många som faktiskt lämnar en i ens liv, så många som ljuger om att de aldrig ska lämna en men som gör det i slutet ändå. Jag vet själv att jag stöter både bort mina vänner och min familj, till och med min älskling Viola stöter jag bort. Allt och alla i stort sett. Det är något jag verkligen hatar men jag har inte orken att faktiskt göra något. Jag vill inte, jag hatar mig själv för att jag gör det men det är lite som att jag inte kan kontrollera mina handlingar eller något i den stilen. Men åter, man märker ganska direkt vilka som inte ger efter, låter det vara, för nu har jag börjat med att stöta bort människor ganska ordentligt. Det märker jag själv och efter en vecka märker man skillnad. Det är väl egentligen ganska bra att jag börjat stöta bort människor för då vet man vilka som bryr sig på riktigt. Vet inte vart jag ens ville komma med det här inlägget, blev bara en massa text lite impulsivt på kvällskvisten. Nu ska jag göra svenska läxan och sen ska jag sova. Godnatt xx